Blandade känslor...

Ja... Som rubriken säger, så har jag väldigt blandade känslor just nu... Enorm lycka och lättnad blandat med rejäl förbannelse.

Anledningen till det är att jag sen v.3 har haft ont i ryggen.
Har gått hos sjukgymnasten sen v.6.
Varit sjukskriven sen v.7 tror jag.
Har under tiden träffat läkare, sjukgymnast och kurator.
Läkaren satte diagnosen "lumbago", som jag även fått förut som diagnos.
Sjukgymnasten har kört på med sin jävla akupunktur, TNS och basal kroppskännedom.
+ att hon har menat på att min sorg efter mamma fortfarande inte ska vara så pass intensiv som den är, då det räcker med att jag pratar om mamma så gråter jag och därför så har sjukgymnasten även sagt att mitt ryggonda antagligen berott på min oro för mamma, från allra första början när hon blev sjuk, att jag går och håller inne med mina känslor och spänner kroppen för att inte visa känslorna för någon. Så hon skickade mig till kuratorn så jag skulle prata med henne.
Sen nu så har de även fått för sig att jag ska vara med i "projekt friskare Norberg" som innebär att under fyra veckor, så ska vi träffas måndag, onsdag och fredag 09.00-12.00 och få sitta och höra på olika föreläsningar. Sen efter de fyra veckorna så ska VI själva lägga upp våran rehab-plan och presentera den för läkare, försäkringskassan och eventuellt arbetsgivare. Och den drar igång på måndag.

MEN, igår så bokade pappa tid hos en kiropraktor åt mig till idag.
Så vid halv två fick jag komma dit och efter FEMTON jävla minuter, så konstaterar han vad som är fel och vad som behöver göras!!!
På läkarstationen säger de olika saker hela tiden; det beror på känslor jag håller inne med, jag är överviktig, det är musklerna som har en inflammation, jag måste träna, jag är för dålig för att träna, jag måste ändra min hållning. (Bara några av de saker man fått höra under dessa tio veckor).
Kiropraktorn sa att det de "gjort" är bara jävla massa bortkastat. För så länge jag har det felet jag har, så kan jag göra hur mkt som helst av det de på läkarstationen har sagt, men jag kommer ändå aldrig bli bättre.
"Du kan träna ihjäl dig utan att bli minsta bättre." sa han till mig.

Så vad är då felet...?
Jo, han berättade att mitt bäcken är helt snett. Högersidan är högre upp och längre bak än vad vänstersidan är och därför har jag fått så jävla ont i ryggen och jag är inflammerad minst från BH-bandet på ryggen ner till arslet.
Och det här har jag gått med sen långt innan graviditeten sa han.
Och jag ska absolut inte träna på gym. Simma och promenera kan jag göra, men inga promenader på längre än 15 minuter och simma ska jag göra max 200 meter sen ska jag vila och känna efter om jag klarar mer för ryggen.
Han sa även att under graviditeten om man har foglossning, som jag hade, så är det lätt att bäckenet blir LITE snett och det måste man åtgärda inom en viss tid efter förlossningen annars får man jävligt ont i ryggen i framtiden. Och för mig var det på gränsen om jag verkligen kommer bli HELT återställd. Men på sina 15 år så har han bara haft två tjejer han inte kunnat hjälpa med liknande problem som jag har.
Men då undrar jag; Varför i helvete är det ingen som talar om det för en UNDER graviditeten när de konstaterar att man har foglossning!?


Hur som helst, så rättade han till mitt bäcken så det blev helt rakt, men jag ska dit på tisdag igen och han ska rätta till det igen.
+ Att jag ska stretcha bröstmusklerna och träna musklerna "på samma ställe" men på ryggen, ta korta promenader UTAN barnvagn och simma lite.
Sen ska han göra mer saker med ryggen, men det får vänta ett tag för jag är så dålig i ryggen.

Det var väl allt tror jag. Men nu vet ni hur det ligger till i alla fall.


Känner verkligen ENORM lättnad över detta, att äntligen fått veta vad anledningen till ryggvärken är + att man börjat få riktig hjälp med det.
Men samtidigt är jag grymt jävla förbannad på jävla läkarstationen! De bara antar och gissar och förlänger sjukskrivningen!
Och dessutom så är det inte ens säkert att jag kommer få sjukskrivningen beviljad nå mer från försäkringskassan. Men likförbannat hade de inga planer på att hjälpa mig, utan de ska ha mig på den där jävla kursen i fyra veckor till, sen ska JAG tala om vad jag behöver och SEN skulle jag KANSKE fått hjälp med ryggen. Men eftersom det redan NU inte ens är säkert att jag kommer få sjukskrivningen beviljad, vad fan tänker de då med när man ska börja behandling SEN, om fyra veckor?!

Nu vet jag i alla fall UTAN TVEKAN var jag ska vända mig när jag får ont i ryggen!

Även om det gjorde ont, så gjorde det ont på ett skönt sätt. :)

Nej, nu blir det att lägga sig och kolla lite på TV, nu har jag uppdaterat "lite" om min situation! :)



P.S. Måste bara tillägga att under dessa tio veckor så har jag även lyckats tjata till mig en röntgen och att få lämna ett urinprov.
När jag sa att jag ville lämna urinprov förra veckan så sa läkaren att det fanns absolut ingen vits med att lämna urinprov. Aja, lyckades till slut tjata till mig att få lämna ett i alla fall. D.S.